Jag har märkt att dina armar är för långt bort för att jag skall kunna vira dem omkring mig för att tina. Kanske har jag närmre till himlen än vad du har till mig, för avståndet till dig känns längre än evigheten i sig. Läste en dag att varje människa har 250 miljoner hjärtslag, men jag bryr mig inte alls du kan få allihop om jag får somna och vakna igen med pannan mot  din hals.
Vi kommer ingenstans när vi rör oss i en ring, 
centrifugerar mina tankar men känner ingenting.



Tankar i en ring och en annans strax bredvid. En nedförsbacke som går uppåt
när varje steg tas i motsatt riktning.
Ibland är det finaste du kan säga det som inte går att beskriva alls.

(dikten är skriven av http://kimberlie.blogg.se/)